Malou Palmqvist, söker skönheten i det ofärdiga och ofullkomliga.

Malou Palmqvist utmanar idén om vad som är omöjligt, hon suddar gränsen mellan det vackra, bräckliga, det till synes välbalanserade och det groteske och fula. Hennes unika sätt att skulpturerna bildar något nytt, en slags symbios.

Hur började du med att skulpturera?

— Att arbeta med 3-dimensionella former har alltid fascinerat mig, jag har tidigare också arbetat med tyg och kläder, jag är i grunden modeskapare.

Hur kommer dina skulpturer till?

— Jag har ofta en grundidé, men formen kommer till under processen.

Vilket material är dina skulpturer gjorda av?

— Mina skulpturer är sammansatta av olika material, som formas till ergonomiskt lutande objekt. Basen är ofta i stengods, jag använder flera lager av engobe och glasyrer för att förstärka formen. När jag arbetar med gips blandar jag i naturliga pigment, resultatet blir mycket hårt och ser ut som sten.

Hur arbetar du med olika material?

— Mina skulpturer utmanar tanken på vad som är omöjligt. De rör sig i gränslandet mellan det vackra, sköra – det till synes välbalanserade, och det groteska och fula. Udda objekt sitter ihop och bildar något nytt, en slags symbios. Jag vill sudda ut gränserna mellan konstgjorda och naturliga objekt. Jag utforskar naturens fundamentala lagar, de attraherande krafter som massor utsätter varandra för. Hur materialen reagerar när de möts, delar som kollapsat, balanserar och ger en illusion av att de har stannat mitt i en rörelse. Jag söker en artificiell balans.

Vad är målet med dina skulpturer?

— Jag skapar en form med avsikt att göra den så tunn att en kollaps är oundviklig. Att ana hur händerna arbetat, nästan se fingeravtrycken i leran, att lämna spår av mig själv i skapelsen. Färg är en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete, färgkombinationerna får gärna vara okonventionella och smutsiga. Jag söker skönheten i det ofärdiga, ofullkomliga.