För några år sedan drabbades jag av en ätstörning. Det fick mig att känna mig konstant naken fastän att jag isolerade min kropp med lager av kläder. Idag däremot kan jag visa upp mig själv i endast trosor och fortfarande känna mig påklädd. Skillnaden är att jag lärt mig acceptera min kropp.
— Ta av dig alla kläder, sa hon.
— Ta av mig allt?, frågade jag och tittade på henne som om att hon nyss bett mig lämna över hela min kropp och värdighet till henne.
— Nej, du kan behålla trosorna på.
Trosorna. Bara. Jag hade lika gärna kunnat slita mig av dem också, så genomskinliga de var.
Jag minns hur jag tog av mig plagg för plagg som om att jag var med i ett parti klädpoker. Enda skillnaden var att nervositeten nu var utbytt mot rädsla. Ju mer intimt klädesplagg jag sträckte på mig för att låta lämna min kropp, desto mer långsamt utförde jag rörelsen. Jag hoppades att kvinnan skulle ångra sig. Säga stopp. Säga att jag kunde ta på mig mina strumpor och min tröja igen. Men nej. Det sista jag gjorde var att knäppa upp bh-bandet. Jag minns hur det var svårt att få upp det, kanske för att jag skakade på handen, eller bara för att jag faktiskt egentligen inte ville.
Där stod jag naken. Mitt i det kala rummet vars golv saknade värme. Att titta på klädhögen som jag så varsamt hade vikt ihop fint och lagt på sängen i tystnad, fick mig bara att känna mig ännu mera utelämnad. Det var som att jag såg min egen fasad bortom kvinnans blick på mig.
— Se så, ingen fara. Jag ska bara mäta lite här.
Kvinnan satte ett måttband runt min arm. Metalländen på den isade när den nuddade min hy, likt en stöt som fick mitt försök att tänka på något annat att misslyckas. Jag tittade ner på min arm för att sedan möta kvinnans blick. En blick som då nästan såg lika rädd ut som min. Jag visste att det röda sträcket på bandet inte var bra. Jag var för smal. Alldeles för smal.
Efter ett besök hos skolsystern hade jag blivit tvingad till ätstörningsenheten. Jag var smal, men jag var inte sjuk - det intalade jag mig själv hela tiden. Min kraftiga viktnedgång från mina redan få kilo, visade dock på det motsatta. Jag fick inte ett val att tacka ja eller nej till hjälp, mitt möte med experter var obligatoriskt. Därför stod jag nu där, naken, och fick både kroppsdelar mätta och min vikt och mitt blodtryck kollat.
— Vet du var det här betyder? Frågade kvinnan och pekade på en tabell där mitt BMI stod.
Jag skakade på huvudet. Rädd för att mitt försök till svar bara skulle brista ut i ett gråt.
— Du är allvarligt sjuk. Förstår du det?
"Nej. Det är du inte" "Nej, nej. nej. Kvinnan ljuger" - min hjärna skrek åt mig att jag bara borde springa därifrån. Skrek högre ju mer kvinnan försöka förklara för mig vad mitt resultat innebar. Att min låga vikt var dödlig. Att jag kunde dö. DÖ. Var det inte bara gamla människor som dog?
Det kändes onormalt att sedan ta på mig kläderna igen. Det var som att det som tidigare varit mitt skydd, nu var borta. Plaggen var som en lögn som kvinnan skådade igenom. Som att de var genomskinliga och min nakenhet syntes fastän att jag hade flera lager på mig. Egentligen kanske det var min osäkerhet som sipprade fram. Förut hade jag känt mig trygg när jag kunde dölja hur smal jag var bakom mina pösiga kläder, men kvinnan visste sanningen och det skrämde mig. Innebar det att andra också såg min sårbarhet? Troligen. Efter det mötet kände jag mig därför konstant naken. Det var som att varje blick riktad åt mitt håll, var ett tecken på att jag var avslöjad. Som att alla skådade igenom den lögn som jag försökta intala mig själv; att jag var frisk.
Det tog mig många möten innan jag insåg att kvinnan hade rätt. Det tog mig ännu fler möten att acceptera det. Sedan tog det ytterligare några möten för mig att förstå att jag var tvungen att ändra på mitt beteende. Kvinnan som kom att bli min handläggare sa alltid till mig "Du måste göra det här om du vill fortsätta leva", men i samband med att tiden gick insåg jag att hennes ord snarare betydde "Du måste göra det här om du vill börja leva igen". Jag hade under en lång tid grävt min egen grav, men tanken på att ens sätta ner en fot i gropen gav mig rysningar. Det var dags att lägga tillbaka jorden.
Ett och ett halvt år senare
Jag tog av mig alla kläder.
Det var bara trosorna kvar.
Fastän att jag nästan stod fritt språngande naken kände jag mig påklädd. Jag tittade på min handläggare. Hon log och det gav mig mer trygghet än alla lager av kläder.
— Vet du vad det här betyder? Frågade min handledare och tittade på siffrorna som stod på vågen.
Jag skakade på huvudet.
— Din vikt är nu klassad som normalviktig.
Normalviktig. Ett svårt begrepp för någon som har en ätstörning. För någon som vill höra att hen är smal. Till en början hade jag väntat på att få höra att jag var klassad frisk så att jag kunde lämna enheten och gå tillbaka till att minska i vikt igen, men nu stod jag där och tittade på vågen. Siffrorna skrämde inte mig, inte längre, snarare var jag glad. Jag kände mig stark, fastän att jag stod där blottandes naken. Min kropp var värd ett liv och det skulle jag se till att den skulle få.
Nedan finner ni ett brev jag skrev till ätstörningen när jag väl hade blivit friskförklarad.
Om du vet med dig att du har problem med mat, vänd dig direkt till vården eller en kurator för rådgivning och hjälp. Om du känner någon som du tror lider av ätstörning, försök prata med personen eller någon anhörig till den. Undvik att lägga fokus på att prata om självaste maten och vikten. Fråga istället hur personen i fråga verkligen mår. Som anhörig kan du bara finnas där som stöd och som sjuk kan du bara bli frisk om du själv bestämmer dig för det. Hjälp finns dock alltid att få och kom ihåg att det inte är något att skämmas för. Ätstörningen är en sjukdom, likt en förkylning. Med det sagt så är det inte du som är sjuk, du har bara blivit smittad och behöver återhämta dig för att bli frisk.