För Wilma Granström, 22, räckte det inte med en klassisk Asien-resa för att känna att hon upptäckt världen. Istället ökade det bara hennes intresse för att se mer, till att utforska andra kulturer och möta nya människor. Tankarna resulterade i en voluntär-resa i Tanzania; en resa som fick henne att börja se på samhället och hennes tidigare levnadsstandard på ett nytt sätt.
Johanna och Wilma.
En resa utöver det vanliga
Efter gymnasiet gjorde Wilma en klassisk backpackingresa i Asien. Detta gjord att hon fick mersmak till att resa ännu mer. Hon bestämde sig då för att jobba i ett halvår och spara ihop till ytterligare en expedition. Till skillnad från första gången hon gjorde en långresa ensam, ville hon inte att den nästa skulle vara sådär självklar; som en sån resa som många andra redan gör. Wilma ville istället ägna sin resetid till att göra något vettigt, hjälpa till någonstans och på riktigt komma i kontakt med en kultur som hon tidigare inte stött på. Detta resulterade i att Wilma spenderade en månad i en liten by i västra Tanzania som heter Bumilayinga. Där bodde hon på ett barnhem och jobbade på en skola på vardagarna.
— Jag har jobbat endel med barn tidigare, både på förskola och som konståkningstränare, och det är någonting jag verkligen älskar. Därför kände jag att det vore väldigt roligt och lärorikt att få jobba med barn på ett annat ställe än i Sverige.
Två skolelever i skolan som Wilma jobbade på.
Efter den månaden på barnhemmet reste hon runt i Tanzania i ytterligare en månad. Hon åkte till Iringa, Dar es Salaam, Moshi och tillsist ön Zanzibar. Hon reste dock inte ensam, utan hon upptäckte landet tillsammans med en annan svensk tjej som hette Johanna. Wilma och Johanna kände faktiskt inte varandra sedan innan. Första gången de träffades var på flygplatsen Arlanda där deras resa skulle ta av stapeln. Ett modigt beslut att ta; att bege sig iväg på en långresa tillsammans med någon man inte känner, men också ett beslut som ingen av dem ångrar.
Att välja rätt organisation
Wilma och Johanna kom i kontakt med varandra via CCY Tanzania, vilket är en ideell rese/hjälp-organisation som drivs av två svenska kvinnor. För Wilma var det jätteviktigt att välja en organisation som inte var vinstdrivande. Hon ville inte åkta med ett företag som marknadsför resorna som "en skön semester där du dessutom kan passa på att hjälpa till litegrann". Om Wilma trots allt skulle bege sig iväg på en sådan här resa, då var det viktigt att pengarna inte hamnade in någon VDs ficka. Hon ville hjälpta till, på riktigt, och därför frågade hon i en Facebookgrupp efter tips och råd. Det var där hon blev tipsad om CCY Tanzania.
CCY Tanzania har en skola och ett barnhem i byn Bumilayinga i Tanzania. De är inte beroende av volontärer utan har fast anställd personal som alltid är på plats. De tar endast in volontärer när det behövs. Alla anställda på skolan och barnhemmet är lokalbor och samma sak gäller för den styrelse som finns där. Det innebär att de själva kan styra över verksamheten. Med hjälp av volontärerna och pengar som kommer in via donationer, skapas förutsättningar för byn att utvecklas.
Wilma förklarar att de stora, vinstdrivande organisationerna ofta kan vara beroende av volontärer som byts ut varje månad och att det kan vara väldigt jobbigt för barnen som aldrig får en trygg punkt. Men eftersom CCY organisation bygger på arbetskraft från lokalbor känner sig barnen säkra. Folk kommer inte och går på samma sätt.
— Det är inte ett gäng svenskar som kommit dit för att “styra upp saker och ting” utan de, vi är endast där för att tillsammans med lokalborna förbättra utbildningen och livet för människorna på plats.
Skylt till skolan som Wilma jobbade på.
Som en extra familj
Eftersom Wilma bodde på barnhemmet blev hon väldigt tajt med barnen. Hon umgicks med dem varje dag, gick till skolan tillsammans med dem och lekte med dem på kvällarna. Wilma berättar att många av barnen har fruktansvärda historier med sig med föräldrar som gått bort i AIDS eller missförhållanden inom familjen, men på barnhemmet har de fått en ny familj med en massa syskon och “Stor-mammor” (som kvinnorna som arbetar där kallas).
— Det var väldigt fint att se vad barnhemmet betyder för barnen. De har fått en ny chans i livet här på ett sätt. Något som jag verkligen bär med mig är hur hjälpsamma barnen är. För dem är det roligt och viktigt att hjälpa till hemma. De bråkar om vem som ska få skala potatisen, hämta vatten från brunnen eller skörda på åkern. Att alla hjälpas åt är en självklarhet, oavsett hur gammal man är.
Barnern Getrida och Jasime. Wilma är nu skolfadder åt Getrida vilket betyder att hon varje månad skänker pengar som täcker hennes skolkostnader.
Wilma poängterar att det finns stora skillnader i levnadsstandarden om man jämför med Sverige. När hon var där fanns det ingen elektricitet och inte heller något rinnande vatten. Något som hon själv väldigt snabbt insåg är något som hon annars tog för givet hemma i Sverige. Trots detta berättar hon dock att hon inte fick någon känsla av att de var fattiga.
— Jag tror att många har en felaktig bild av Afrika som kontinent och att man tenderar att klumpa ihop hela Afrika och tänka att alla lever likadant i extrem fattigdom. Barnen här har mat på bordet tre gånger om dagen, kläder på kroppen och går i skolan. Utvecklingen går framåt hela tiden. Sedan vi var där har de fått en vattenbrunn på gården och elektricitet i barnhemmet! Det hinner hända mycket på kort tid.
Från en vanlig lektion.
Skolan "Inte så olik den svenska"
Wilma och hennes resekompis Johanna fick redan vid skolstarten i uppgift att hjälpa lärarna med lite mer kreativ undervisning. De flesta ämnena som barnen studerar är ungefär dem samma som i Sverige; matte, engelska, swahili (deras modersmål), geografi och så vidare... Skillnaden är sättet som det lärs ut på. I byn Bumilayinga var det vanligast att barnen bara satt vid skolbänkarna och upprepade det läraren sagt eller skrev ner det som stod på tavlan. Wilma och Johanna försökte därför på barnen att röra på sig lite mer och bli mer praktiska i sitt skolarbete.
— Idrotten var bara fotboll, varenda gång, så där fick vi introducera lite olika lekar och övningar för lärarna som de kunde göra med barnen på idrottslektionerna. Och på mattelektionerna hämtade vi till exempel material från naturen som de kunde räkna med.
Men visst fanns det skillnader också...
Eftersom Wilma och Johanna bodde ute på landsbygden var de väldigt ensamma som vita. Många av lokalborna hade inte mött vita människor innan vilket gjorde att flera var nyfikna, hälsade eller pekade på dem när de gick genom byn. I en by som Bumilayinga är turism inte så vanligt, därför var det också få som kunde engelska. Wilma och Johanna försökte lära sig deras språk Swahili för att kunna kommunicera och lära känna dem som bodde i där, men det var svårt.
— Vi kom inte så mycket längre än “hej “Hej hur mår du” “Jag mår bra” “Ha en bra dag, hejdå” och lite andra standardfraser. Vilket var väldigt synd. Om jag reser tillbaka nån gång ska jag se till att lära mig Swahili lite bättre.
Att hudfärgen gjorde att Wilma och Johanna stack ut bland invånarna i byn var inte den enda skillnaden. Framförallt reagerade Wilma på hur familjärt de lever. Oftast bor stora familjer tillsammans och hjälps åt med att ta hand om alla barnen och de äldre.
— I Sverige lever vi ju väldigt ensamma. Det finns såklart fördelar och nackdelar med båda levnadssätten, kanske är den en mellanväg som är optimal, jag vet inte.
En oförglömlig resa med många lärdomar
Vad är ditt mest minnesvärda ögonblick från resan?
— När vi fick tillökning på barnhemmet i form av en liten tjej som blivit lämnad i skogen. När jag träffade Zawadi, som hon fick heta, för första gången var det ett väldigt speciellt ögonblick. Vi vet inte vilka omständigheter som gjort att hon hamnat ensam i skogen. Men nu var hon trygg på barnhemmet med en massa nya syskon och stor-mammor som kommer ge henne en massa kärlek.
Sen har jag ett annat favoritminne från när vi åkte på safari. Efter två dagar i nationalparken, bara någon timme innan vi skulle bli tvungna att åka därifrån fick vi syn på två lejon som parade sig, bara några meter från oss. Det var en otroligt häftig upplevelse!
Den lilla bebisen är Zawadi som kom till barnhemmet.
Alla dessa upplevelser medförde att Wilma lärde sig att vara öppen och mottaglig för nya sätt att leva på. Bara en sån enkel sak som att de i Bumilayinga inte åt med bestick tog lång tid för Wilma att vänja sig vid. Men efter några veckor var det naturligt för henna att äta med händerna. "Varför skulle man använda bestick, då blir det ju bara mer disk?" frågade hon sig.
— Det är lättare sagt än gjort att vara öppen till andra kulturer och levnadssätt. Man tänker ofta att vi i Sverige har de bästa lösningarna på allting men så är det verkligen inte. Allt som vi gör här, går inte att applicera på livet i till exempel Tanzania.
Hur en toalett i Tanzania kunde se ut.
När Wilma sen kom hem så uppskattade hon saker som hon tidigare hade tagit för givet. Till exempel att gå på en "riktigt toalett", duscha under rinnande vatten och äta sin favoritmat. Tacksamhet för den lyxen känner hon fortfarande ofta, men sen finns det också saker som hon saknar. Bland annat det där familjära som etablerade sig i byn, samt den kultur där alla hjälps åt. Det är något som hon tycker att vi i Sverige kan bli bättre på.
— Man mår bra av att omge sig med mycket människor som man tycker om och alla gynnas av att hjälpa andra.
Under resans gång skrev Wilma en dagbok med tankar från vistelsen i Tanzania. En dagbok som hon tänker att hon ska plocka fram om några år när hon vill påminna sig om allt som hon lärde sig och upplevde.
Wilmas reseguide:
Vad skall man egentligen göra när man är i Tanzania och vad får man inte missa att beställa in från menyn, det har Wilma svar på.
Sevärdighet:
Vattenfallet Materuni falls i Moshi och sandön Nakupenda island utanför Zanzibar.
Sak att hitta på:
Definitivt åka på safari! Vi var i Ruaha Nationalpark i Iringa och såg elefanter, lejon, giraffer, zebror, flodhästar - you name it!
Plats att besöka:
Zanzibar, ön som ligger utanför Dar es Salaam. Aldrig sett så blått vatten i hela mitt liv. Fantastiskt vackert! (Finns dock viss problematik kring Zanzibar, både miljöförstöring och att hotellen ligger bakom en mur som stänger ute lokalbefolkningen. Läs på innan ni åker dit!)
Den här maträtten måste man testa:
En av de vanligaste maträtterna i Tanzania är ugali med bönor, det måste man testa! Ugali är en sorts tjock majsgröt. Det åt vi i princip varje dag på barnhemmet och skolan. Från början var det väldigt ovant men jag lärde mig att tycka om det!
Comments